Att det ställer stora krav på någon som tränar mycket när det kommer till bra återhämtning som kost, vätska och sömn vet alla. Men när det är så varmt som det är nu ställer det ännu större krav på att man gör rätt saker vid rätt tillfällen. Till skillnad från när det är kallt kan man förstöra ett helt träningspass bara genom att slarva med vätskeintaget före passet, dessutom finns det en stor risk att man hamnar i en negativ trend och bara presterar sämre och sämre.

Hur gör man då för att optimera sin återhämtning när det är varmt? Jag brukar göra såhär:

- Drick ofta och gärna något med salt i, drick kallt. Ibland tar jag en Enervit GT-tablett till mitt vatten.

- Drick sportdryck under träning. Blanda svagare än normalt för att förhindra att magen ballar ur eftersom du dricker mycket mer, eller ska dricka mer :-)

- Unvik att vara i solen före träning. Du förlorar vätska och ev. solbränna tar energi för kroppen att läka.

- Använd vattenfast solskyddsfaktor, även om det är mulet. 

- Tänk på att äta näringsrikt eftersom du förmodligen tappar lite aptit pga av värmen och då är det ännu viktigare att det du äter innehåller det du behöver.

Självklart gäller det som alltid att sova bra och inte stressa. Nu ska jag gå och göra en stor smoothie med banan och hallon för att svalka mig lite efter dagens löppass på 2.5h :-) 

Överskriften till trots så är detta ingen hyllning till det amerikanska skatteverket. Jag har aldrig haft något med dem att göra och kommer förmodligen aldrig att ha det heller. Meningen är en titel på en skiva som släpptes i våras med Swingfly och från det albumet har det kommit två singlar:

Singing that melody och Touch and go. Trallvänlig musik som i grunden är pop men med mycket rap/ hip hop eftersom artisten Swingfly är rappare i grunden. De som kan sin svenska musik hör direkt att Jocke Åhlund från Teddybears STHLM och Caesars varit med och producerat plattan. Det skulle inte förvåna mig om singlarna är sönderspelade lagom till kräftpremiären...

För er som inte ännu hört någon av singlarna bjuder jag på Touch and go. 

Lagom till att det blev sommar med lite värme så blev jag förkyld. Sara hade lite ont i halsen förra veckan men det verkade inte som att det blev mer än så. I måndags när jag trodde att faran var över började jag känna mig krasslig och sen blev jag förkyld på nån timme och är fortfarande inte helt frisk. 

Planen var att köra svenska cupen i Säter på söndag men om jag inte är helt frisk står jag över. Vill inte riskera att bli sjuk en längre tid så nära SM i Kalmar, förra året var jag sjuk till och från i tre veckor i Juni. Det gick ju väldigt bra i Kalmar ändå men jag tror att det är bättre om jag är frisk :-) Hoppas att kunna träna lite lätt i morgon, har tröttnat på att sova och titta på tv hela dagarna när det är 25 grader varmt ute... 

Efter en fyra månader lång vår verkar det som att sommaren kommit. Det ska bli jäkligt skönt att kunna träna utan att ta på sig vinterkläder, kunna cykla i cykelskor som inte hunnit torka sen förra passet och springa i skogen utan att behöva ta stora omvägar runt de små sjöarna som bildats av allt regn. Små saker som gör livet för en sportnörd enklare och roligare, övriga svenska ser väl mest fram mot att kunna grilla och dricka öl varje kväll och ligga på stranden och steka såklart.

Själv får man se fram mot den oehört snygga zebrabrännan som jag kallar det när man har olika nyanser och ränder av brunt från sandaler, cykelstrympor, cykelbyxor, triathlonbyxor, badbyxor och sen alla olika tröjor och linnen man bär. Extremt snyggt...och sexigt.

Jag och Sara ska precis åka för att fira midsommar och jag tänkte bara önska alla som läser bloggen en glad midsommar!

Vi var ju och körde Solleröloppet idag och sammanfattningsvis gick det dåligt, eller inte alls. Det var +7 och ösregn så jag sket i det. Är jäkligt trött på att harva omkring på en cykel halvt ihjälfrusen, den motivationen spar jag till nån triathlontävling. Sara körde på bra men alla runt henne bröt och eftersom hon var grymt kall så klev hon också av. Ingen mening att ligga själv i 5-6 mil.

Trevlig helg! 

För att kunna träna på att köra fort länge har det bland cyklister varit populärt att köra "pacing", dvs att ligga bakom en bil eller motorcykel. Min kompis Fredik Ericsson som är den regerande svenska tempomästaren är inget undantag och han berättade om när han var ute och tränade med sin far förra veckan. Hans far äger en EU-moppe med det passande namnet Sachs MadAss, denna tänker Fredrik köpa för att kunna köra pacing oftare.

Jag behöver dock inte köpa någon EU-moppe för att ha en maskin att ligga bakom, då ringer jag bara Fredrik. I måndags skulle vi köra tempointervaller på våra tempocyklar, 2x30min med 10min rull mellan. Jag sa att jag skulle vara glad om jag kunde ligga med på rulle hela passet men det tyckte Fredrik lät som ett skämt och sa att jag nog skulle få hjälpa till att dra. Han är en ödmjuk kille ;-) För att göra det roligare så körde vi på lite småkuperade vägar och dagen till ära var det grymt blåsigt. Vi rullade iväg på första intervallen och jag fick börja slita direkt, Fredrik körde så nära vägkanten att det var omöjligt att få en bra rulle. Efter ett tag svängde vi in på en mindre väg och jag skrek att han skulle ligga mer till vänster, det gjorde han tack och lov. Jag fick slita mest utför och tyckte det gick lugnt uppför konstigt nog, 30 minuter senare stannade vi med ett snitt på 43.6 km/h.

Andra intervallen skulle gå på vägar utan direkta backar men med sista halvan lutandes svagt mot. Vägen slingrade sig fram och det gjorde att vinden kom från olika håll hela tiden, Fredrik hävdade att det var rak motvind men det var så f-n heller :-) Efter 12 minuter började jag tappa rullen och släppte för att inte dö helt. Jag bestämde mig för att köra på till 15min och sen ta nån minut vila för att sedan kunna köra på sista kvarten. Tryckte på det jag hade de sista minuterna men till min stora förfäran hade Fredrik vänt för att plocka upp mig och då kunde jag ju inte säga att jag tänkte smygvila mitt i intervallen. Återigen befann jag mig bakom Fredrik växlandes mellan höger och vänster sida i ett desperat försök att hitta vindlä och en bra rytm. Efter 25min kom en kort backe och Fredrik ställde sig upp och tryckte på, jag spurtade bakom för att gå med men det var som någon körde in ett järnspett i bakhjulet. Det tog tvärstopp.

Efter en dusch låg jag hemma på soffan, i koma, med benen i högläge och de skakade och gjorde ont. Jag längtar tills Fredrik köpt moppen så jag kan få lite normal pacing, han fick nämligen vänta på sin far ibland...

Första året jag körde sprint-sm var 2002 tror jag och som många gånger innan och efter gick tävlingen i Säter. Då gick cykelbanan genom Säter och över en backe som ledde tillbaka ner till campingen, åt det hållet löpningen går nu, och målområdet för varvning. Totalt tre varv tror jag. En rolig bana som till skillnad mot den som varit de senaste åren var lite utslagsgivande och som det faktiskt gick att göra något på under cykelmomentet. Har aldrig kört i Hallstahammar där sprint-sm går i år men vad jag hört så är det en ganska ospännande cykelbana där också.

En tävling som fattat hur man gör en rolig cykelbana, dvs överjävligt hård :-), är Savageman i USA. Där kör man bla över en backe som är 11 km lång med en stigning på 610 meter med ett parti så brant att tom. Björn Andersson hade problem att ta sig upp.

Jag hoppas sprint-sm arrangeras i Falun på den bana Falun Triathlon gick i år.

Årets Vättenrunda var som sagt den sjätte för min del och den med absolut sämst väder. Det har kommit regn på några av de rundorna jag kört men jag har haft turen att inte få något på mig så jag hade väl sparat ihop till det jag fick i år.

Med etappen mellan Örebro och Gävle under Tour of Sweden i färskt minne, där vi körde 270km i regn, så var min motivation minimal inför starten i Motala. Det blev inte bättre av att det var monsunregn hela vägen från Falun och att tremometern visade +10. Väl på plats i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och jag passade på att träffa Mats Slorfeldt som äger företaget som har Enervit i Sverige. Mats var självklart stressad men det är alltid roligt att träffa sina sponsorer istället för alla mejl man skickar. Jag fick en påse med det jag behövde för rundan och Sara fick en också vilket hon blev mycket glad över. Det är ju inte alla som blir sponsrade direkt :-)

Vi startade 03:04 och det var skönt nog  uppehåll men det dröjde nog inte mer än 1h innan det spöregnade igen. Många var villiga att dra i början så det rullade på bra och vi passerade 100km på 2:40h men en kisspaus. Efter Jönköping kom en snabb klunga ikapp oss och vi hakade på, tyvärr var den väldigt stor och det gjorde det väldigt ryckigt där bak. Sara tappade rullen och jag släppte för att hjälpa henne. Jag körde med Sara på hjul samt ett stort gäng andra i ca 20km innan vi kom till Fagerhult där vi skulle stanna. Där träffade vi de andra som försvunnit med snabbgruppen och efter ett lugnt stopp samlade vi ihop oss och körde vidare. Nästa stopp blev i Karlsborg och också detta blev rätt långt då en kille hade stora magsmärtor och behövde besöka sjukvårdstältet. Vi hade inte någon tidsplan så vi andra stod och småpratade och åt medan vi väntade.

När vi passerade Hammarsundet tittade jag på klockan som visade 07:45h i totaltid och med 40km kvar förstod jag att vi kunde åka under nio timmar. Sara började bli sliten och gruppen hade minimerats så jag och en kille till stod för farthållningen och hade gjort det sen Karlsborg. Med 15km kavr blev vi återigen upphunna av en snabbare klunga och Sara tappade även den, men då var hon regält trött. Jag lade mig framför och manade på henne för att hinna in under 9h och det lyckades vi med, vi passerade mållinjen i bredd på 08:57h. Sara var grymt nöjd och det visade sig att hennes tid var 11:e bästa damtid, det är bra det.

En rolig sak med min slutid, som Saras pappa påpekade för mig, var att jag åkt de senaste tre rundorna på exakt samma tid. Det hade jag ingen aning om men start och måltiderna har sett ut såhär:

- 2004: Start 03:04, mål 12:01.
- 2005: Start 03:05, mål 12:02.

- 2009: Start 03:04, mål 12:01.

Den farthållningsförmågan måste ju nästan vara värd en medalj :-D