och det ordentligt! Känns som om jag minst har ebola, pest och fågelinfluensan. Återkommer när jag känner mig bättre.  

Nu måste jag nog sova lite...allt skrivande tär på krafterna. 

Ja det känns som om jag har det ibland. Ett liv i Stockholm där jag jobbar och ett liv i Falun där jag har de flesta vänner. Nu sitter jag som jag brukar, på måndagar och ibland tisdagar, på tåget till Stockholm som går 05:20 från Falun… det är rätt drygt att åka så tidigt.

Besöket i Falun blev kort, åkte upp i söndags. Detta därför att Sara åkte öppet spår och inte var hemma och för att en kompis som jag sällan träffar var på besök från Schweiz där han bor.  Roligt att omständigheterna gjorde att jag inte behövde välja mellan att träffa min kompis eller att åka hem till Sara. Oavsett om Sara varit hemma hade jag behövt åka till Falun för att hämta min cykel, jag ska ju till Lanzarote på fredag och min nya hoj har självklart inte kommit. Varje gång man ska få en ny cykel tror man att det ska gå snabbt men sen påminns man om att man kan lägga på 4-6v på det utlovade leveransdatumet när den ”aldrig” kommer. De svenska leverantörerna sitter i kläm och kan inget göra… Nu ska nog min cykel överleva ett läger till eftersom det är en Cervélo R3 med Dura Ace rakt igenom och den byggde jag ihop inför Mallis förra året och när jag kom hem tränade jag mest på min tempocykel. Så Cervélon är i princip ny. Den ska givetvis säljas för att lämna plats åt min nya Kuota så är det någon som läser bloggen och är sugen på en Cervélo är det bara att slänga iväg ett mejl.

När jag lämnar Sverige på fredag kommer jag att vara utomlands på läger sex veckor fram till 8e maj. Schemat ser ut såhär:

27/2 – 13/3 Lanzarote
5/4 – 19/4 Mallorca
22/4 – 8/5 Sardinien

Det kommer att bli mycket resande och väldigt mycket träning men mycket roligt. Jag kommer också att åka med tre helt olika gäng med många som jag inte känner, ännu.

Nu när våren börja närma sig så känns det helt rätt att börja avsluta vissa blogginlägg men någon skön men helt meningslös amerikansk klyscha.

Life is good.

Kallas insatser under skid-vm alltså. Jag vill kalla det för förväntat, hon är bra men inte så bra som media utmålat henne. Förra året slog hon igenom och vann oväntat Tour de Ski, en tävling som hade ett upplägg som passade henne perfekt i kombination att hon var i grym form. Detta ledde till att media fick en ny gullegris a la Carro eller Kallur. Det är absolut inte deras "fel" men ibland undrar iaf jag hur sportjournalister tänker.

Vissa idrottare presterar på oehört hög och jämn nivå fast i idrotter som inte media har ett ohälsosamt kärleksförhållande med och de får sällan beröm. Men går det dåligt huggs det direkt. Sen finns det vissa som är kungar eller drottningar oavsett vad de gör. Kalla är en av dessa. Hon har åkt mediokert under vintern om man ser till den bild media målat upp av henne men ändå ingen kritik. Under VM ser jag att följande av två alternativ kommer att kablas ut i framförallt SVT:

- Hon vinner inget men media kommer förmodligen köra på linjen att hon är så ung och man måste låta henne utvecklas i sin takt.
- Vinner hon så är hon redan en världstjärna som kommer att dominera under lång tid. Precis som de vetat sen Tour de Ski.

Ryggdunk och medial medvind oavsett prestation.

Detta för mig osökt in på herrarnas jaktstart eller skiathlon som det ibland kallas. Under ca 10 år har vi fått vänja oss vid att våra bästa skidåkare slänger in huvudet i omklädningsrummet tillsammans med överdragskläderna och sen ligger och agerar spurtuppdragare åt övriga. Sen ska det klagas och lipas i direktsändning om vilken otur de har, vilka dåliga skidor de har eller att masstarter är orättvisa. Ibland en ursäkt, ibland alla...intervjun är onödig.

Vad har gjorts åt detta? Har man taktikanpassat sig till de nya tävlingsformernas krav? Nej, utan man kör på i gamla spår och svenska folket sitter hemma och drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden när skidlopp vanns av skäggiga gubbar som åkte ensamma i skogen utan kameror eller publik och givetvis i klassisk stil. SVT:s sportforum fylls av arga kommentarer över att masstarter måste bort, att det inte är riktig skidåkning och att de bästa inte vinner för de "maskar" och ligger inte i täten och drar. Som svenskarna, de "riktiga" och bästa skidåkarna.

Jag säger bara, sluta lipa och börja köra med huvudet. Hade jag varit förbundskapten hade jag varit rasande om åkarna körde så otaktiskt som de oftast gör. Jag hade lagt upp en taktik och krävt att de skulle följa den om de ska åka något mer och hade de inte följt den taktiken hade jag förmodligen kommenderat tvålstryk som i Full metal jacket för att visa att de är allvar. Nu är jag inte förbundskapten utan nöjer mig med att sitta hemma och hånle när de ger bort medaljerna i mästerskap efter mästerskap. Jag är inte elak, jag tycker bara det är roligt att de bästa vinner och de som kör dumt inte belönas för det.

Idag körde Team Sweden återigen otaktiskt långa stunder under loppet men Anders Södergren kunde pga. att han är så sjukt åkstark knipa silvret. Ett stort grattis till honom! Jag hoppas på en uppsträckning av den taktikansvariga så kanske vi får se honom överst på pallen på fem-milen. Där han hör hemma kapacitetsmässigt...

Som start, en kort rapport från gårdagens intervallpass. Det gick väldigt bra...eller egentligen inte. Alla intervaller gick lätt och eftersom det skulle vara ett VO2Max-pass så ska ju alla intervaller vara jobbigt. Nu sprang jag med +1 grads lutning på löpbandet som jag alltid gör men nästa gång ska ha 2 eller 3 graders motlut. Nog om det.

K.I.S.S eller Keep It Simple Stupid som de säger "over there" är något många bortser från när de gör sina träningsprogram eller pass. Det läggs mer tid på att fundera på om man ska springa 8 eller 10 x 1000m eller om man ska programera sin dyra GPS-klocka för att hålla 4:50 eller 5-minutersfart på distanspasset istället för att göra det som är viktigt. Att träna. JFT som också är en slitet amerikanskt uttryck, Just Fucking Train!!!

Här är en kille som vet hur man håller saker enkelt.

Att arbeta heltid samtidigt som man tränar mycket är inte helt enkelt som de flesta vet. Ibland styr jobbet så att inte ens den bästa viljan räcker för att köra programmet till 100%, denna och förra veckans verksamhet har gjort att jag fått stryka några morgonsimmningar. Inte helt optimalt men sånt är livet och nästa vecka åker jag ju till Club la Santa i 2 veckor och efter det jobbar jag 50% i mars och april...betydligt mer optimalt.

Har efter lite funderande bestämt mig för att ändra lite på mitt vinterkoncept. Jag har tidigare år kört två intervallpass / vecka på testcykel (VO2Max o tröskel) och ett intervallpass löpning med långa intervaller runt tröskel. Den löpträning jag gjort utöver intervallerna har mest varit distanspass i terräng om det varit möjligt, med denna träning har jag blivit mycket löpstark och det tror jag är väldigt viktigt i triathlon. Denna träning har dock gjort att jag tappat effekt i högre farter och det tror jag att jag måste utveckla för att kunna springa fortare på tävling. Kan jag springa med god löpekonomi i höga farter kommer jag att kunna springa fortare med lägre energiåtgång än tidigare även i lägre farter. Det är tanken iallafall...

Det nya revolutionerande upplägget är, jo det är sant :-) Att jag kör VO2Max-intervallerna i löpning istället för på cykeln med ca 5 st 1000m-intervaller i treminutersfart med 3 min vila. Start nu.

Om jag överlever berättar jag hur det gick.

Eftersom musik är ett av mina stora intressen tänkta jag bjuda på en låt med en grupp jag tror är ganska okänd för de flesta. Gruppen är ett soloprojekt av Chris Corner och heter IAMX. 2006 släpptes plattan The Alternative och låten heter This will make you love again. Melankolisk brittpop, håll tillgodo!

Några bilder från lördagens skidåkning på Lugnet i Falun.

...bara dåliga kläder sägs det men den som sa det bodde nog inte i Sverige. I helgen var planen att cykla två distanspass men när det står -15 på termometern spelar det ingen roll vad det står i schemat, det är för kallt för mig. Så i lördags fick det bli 22km skate-skidåkning på Lugnet och i söndags åkte jag långfärdsskridskor för första gången i mitt liv. Sara var sugen på en dag på isen eftersom det var strålande solsken så vi åkte till Jonas Djurback och lånade hans skridskor eftersom jag inte äger några. Egentligen är det inga skridskor utan bara själva meden, skon som jag använde var min egen skatepjäxa, grymt behändigt. Hursomhelst, det blev några timmar på isen i det kalla men helt fantastiska vinter vädret och som allt annat som man kan göra länge, är konditionskrävande och går snabbt så var även detta roligt. Så till nästa vinter blir det nog att skaffa ett par skridskor…

Tanken var att åka till Stockholm igår men eftersom jag inte cyklat något och måndagen lovade varmare väder stannade jag i Falun, skam den som ger sig. Att cykla på torra vintervägar genom ett snöbeklätt landskap är nästan lika skönt som att cykla på sommaren, problemet är hur man klär sig för att inte bli kall. Efter massor av år och mycket testande har jag fortfarande inte knäckt den nöten. Vindtätt är en självklarhet men tar man på sig för mycket under blir man visserligen varm men då svettas man och då blir man kall om man är ute länge. Tar man lite under svettas man inte men då är risken att man sitter och småfryser hela passet, eftersom jag är svensk väljer jag det tredje alternativet. Lagom. Då fryser man i början, svettas på mitten och är blötkall på slutet, helt optimalt med andra ord.
Passet blev 3h och benen trötta så helt bortkastat var ju inte frysandet, särskilt inte när jag får komma hem och äta ljust bröd med honung och dricka nybryggt espresso och sedan sjunka in i den härliga distanspasskoman.